Bänk VM Japan – Där

Jag har tränat efter samma idé i snart nio år. När jag började med det hade jag tränat några år och tävlings-PB var 125kg. Det lyftet var helt över förväntan då jag bara helgen innan missade 122,5kg. Utan stopp hade jag som mest gjort 130kg. Från 2005 till 2007 var träningen mest att maxa och ”kötta” på under passen. Sedan, 2008 till 2010, blev det lite mer i stil med ett tyngre pass, ett lite lättare och ett lättare men lite tuffare. Det som sågs som mer eller mindre traditionell styrkelyftsträning, då alla fall. Nu vet jag inte vad som ses som traditionell styrkelyftsträning, det är mest vad som är inne känns det som.

 

Bilden kan innehålla: en eller flera personer och personer som sitter

 

Hur som är det mer eller mindre vida känt att jag gillar fler reps och lättare vikter än de flesta. Under de första två åren fanns inte så mycket struktur, utan mest en idé. Under de senare åren blev det mer struktur att jobba efter i träningen. Det har sedan 2017 funnits en struktur med flera system eller metoder. Dessa metoder har använts och portionerats ut efter behov under träningscykeln. Beroende på vilken kvalité jag saknar, har jag en metod för att stärka det. Varje metod har antingen jag själv kommit på eller tagit idéer från andra. Vissa är också helt enkelt bara stulna rakt av. Folk har lyft vikter i många år och många har varit väldigt bra på det. Jag ser det som väldigt dumt att inte se till hur de har gått tillväga. Jag har en väldigt stor trut, men jag skulle vilja hävda att mina öron är större. Annars skulle jag aldrig komma ihåg allt jag hör, t.ex. vilka vikter vem har gjort var och när, mm.

 

Träningen jag gör är inget jag kommer kasta ut genom fönstret, dock försöker jag aktivt optimera och utveckla den. Det gör jag influeras mycket av andra bra lyftare. Det ligger inte i mitt absoluta intresse hur man fick 6000 personer att gå från 100kg till 150kg i bänkpress på ett effektivt sätt. Det kan jag, det är jätteenkelt, för det är det jag kan. Jag är intresserad av hur du får någon att gå från att slå ett världsrekord till att slå ett nytt världsrekord. Hur någon som är i världstoppen kan fortsätta att vara där i 20 år. För det är det som är svårt, det är det jag ännu inte kan.

 

Tack och lov har jag förmånen att ha sådana människor som har hållit sig i världseliten länge i mitt kontaktnät, eller som tisdagskvällen efter VM, i mitt rum. Två av dessa var Daiki Kodama och Suzuki Yusuke. Båda vann sin klass och satte världsrekord. Kodama, kanske den mest kända av dom, är nästan betraktad som ett helgon i Sverige. Alla kanske inte håller med om det, men det är lite så jag uppfattar det. Han har många gånger lyfts fram som en idealisk elitlyftare som alltid levererar. Sex gånger i veckan tränar han bänkpress och all den träningen har givit honom 18 VM guld och 22 världsrekord som han har skördat i snart 20 år. Han är sannerligen en av tidernas främsta bänkpressare. Han är dessutom bänkproffs och tjänar mer än någon kan ana på det. Dock faller han ändå i samma fällor som alla andra i toppen av sporten, skador. Han berättade om sin skadehistorik och den är för lång för att jag ska minnas allt. Vissa skador kan jag inte ens få ihop hur de kan ha uppkommit. Han får, likt alla andra, jobba sig igenom och göra vad han kan för att komma ut på andra sidan.

 

Kodama, Tjokis, Suzuki

 

Den inte lika välkände men ack så imponerande, Suzuki Yusuke, har tävlat 19 år och nästan bara klassiskt. Eftersom Japan alltid haft klassiskt som en officiell kategori har han inte tävlat så mycket utomlands förrän resten av världen hakade på klassiskt. Hans kännetecken är ett par karakteristiska triceps. Jag har aldrig sett så massiva triceps på en så liten man. Då har jag ändå varit runt och sett en del bodybuilding också. Jag frågade vad han hade gjort för att få de armarna. Svaret var väldigt enkelt och precis vad man borde förvänta sig. Han tränade dom, hårt och mycket. Närmare bestämt två gånger i veckan, i tre timmar… Han tränade dem inte så mycket längre, men han hade gjort det i flera år tidigare. Nu tränar han bara för att bibehålla dem.

 

Hemligheten bakom dessa tvås framgång var extremt mycket träning över extremt lång tid. Under sitt tävlande och tränade hade de också, som de flesta, om inte alla, elitutövare dragit på sig skador. Skadorna finns där och de kommer förr eller senare men i olika former. Man kan tackla skador olika. Antingen tar skadan det mesta av dig, du lägger av och tävlar inte mer, eller så tar du det mesta av skadan och lär dig av den.

 

Två andra som haft sin beskärda del av skador, som också var där, är Amit Selberg och Marcus Hirvonen. Trots det har dom också kommit tillbaka och levererat bättre än innan. Båda var med i landslaget redan på 90-talet. De är välmeriterade nationellt som internationellt. Vi spenderade en dag i Tokyo tillsammans och då kommer träningen på tal, vare sig man vill eller ej. Båda är av den karaktären att de inte gått ner och ”dödat” gymmet, utan de har tänkt till i sin träning. Det finns genomtänkta idéer och resonemang bakom deras träning. I en dialog om träning och utveckling ställer de rätt frågor och kritiserar rätt saker. Även om jag kan hugga emot snabbt i vissa avseenden så hör jag vad de säger och begrundar det.

 

Amit på VM 2004 – 277,5 kg knäböj

 

Det finns ju ett talesätt om att man inte blir profet i sin egen stad. Jag tycker det stämmer in mycket i styrkelyft. Amit och Hirvis är två man absolut kan lyssna och ta saker från. Jag upplever de inte som trångsynta eller intoleranta, snarare tvärtom. Jag kan själv tycka det är lätt att dra iväg och söka information på lång distans istället för att se det som finns framför mig. Jag tycker nog dock även att jag är en som, mer än de flesta, tar direkt kontakt i en mån det går med någon jag vill veta mer av. När du tagit direkt kontakt och fått information, låt det inte bara vara information, utan använd den. När Hirvis kom upp på internationella scenen var det bänktröja som gällde. Det han lärde sig var att rätt storlek på tröjan på rätt ställe med rätt vridningar och teknik kunde få honom att lyfta mer vikt. Många har den informationen, att de kan vrida och dra i en tröja för att lyfta mer. Däremot är det inte alla som vet anledningarna till det, vilket göra att resultat inte blir bra.

 

Hirvis på Arnolds

Just nu går det bra för mig, trots flera felsteg och skador. Jag har aldrig dragit på mig samma skada två gånger, vilket gör att jag tror jag lär mig av de skador jag har haft. Jag har bra folk i mitt kontaktnät som jag kan ha öppna dialoger med. En av dem var min rumskamrat på VM, Andreas Henning, som kom tvåa i klass -120kg med 245kg. Vi sa inte många ord om träning innan tävlingen, men efteråt kunde vi knappt hålla tyst om det. Om det är någon som ordinerar mer träning 10 av 10 gånger, oavsett vad, är det Henning, något jag mer eller mindre håller med om. Jag har aldrig tränat jättemycket utan att få resultat, så om du inte får resultat tränar du troligen för lite. Det gäller, oavsett vad en artikel på Instagram med 300 ord säger och även om kontot som postade har 100 000 följare.

 

Henning och jag äter korv på pinne utanför en restaurang

 

Sedan vill jag, som många andra, hitta det optimala i träningen med. Jag vet att träna +80 ton i veckan ger resultat, det har jag testat och jag blev starkare. Dock vet jag också att jag kan bli starkare på hälften, men då krävs en känsla för optimering. Något som tar år att lära sig. Ibland kan jag dock fastna i min jakt på den optimala träningen. Då kan resultatet bli att jag tränar mindre än jag behöver. På så vis blir allt kontraproduktivt och jag jobbar inte mot mitt mål. 

 

Mellan VM och EM har jag 11 veckor. Jag ska göra det jag vet fungerar, fast lite mer. För att mer träning blir mer vikt på stången.